”Han kom upp från tunnelbanan vid L’Enfant Plaza Station och ställde sig mot en vägg intill en papperskorg. Enligt gängse normer var han ganska oansenligt klädd;  en rätt så ung vit man i jeans, en långärmad T-shirt och en Washington Nationals keps. Från en liten väska, tog han upp en fiol. Han la det öppna fiolfodralet framför sig, där han kastade ett par dollar och lite växelpengar som grundplåt, och började spela… Kan en av landets stora musiker skära genom morgondimman i Washington under rusningstid?”

Musikanten som spelade  en kall januarimorgon 2007 är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar  i en timme. Under den timmen passerar ca 2000  personer. Violinisten har spelat oavbrutet men endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt men de flesta utan att sakta in. När han slutar spela blir det tyst.  Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av  Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception,  smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: “Lägger vi  överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande  tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang  i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”.

En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa  musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste  instrument…Vad och hur mycket annat går vi miste om som vi inte ens märker?

(* Saxat från Washingtons Posts webbsida och ett mejl ursprungligen från en okänd.)