Monica Zetterlund – En gång i Stockholm, Melodifestivalen 1963.
Det är märkligt hur alla de där lukterna dyker upp ur luktminnet när man ser det här, lukten av läder från puffdynorna man satt på, mammas och pappas lördagswhisky, mammas parfym, det inoljade teakbordet, en lätt dammighet från de stora gardinerna, det stora praktverket Nordisk Familjebok i bokhyllan, pappas Scotch rullband. Även grammofonen luktade. Vinylen, trappuppgången, lukten av hiss. Korvståndet. Blöt asfalt efter regnet. Nyklippt gräs. Tunnelbanan som luktade el.
Varje sån doftassociation kan trigga igång en massa minnen man trodde att man glömt. Fast nu var det ju tvärtom. Det verkar funka åt båda hållen.
Min musikfröken i mellanstadiet var rektorns fru och såg ut precis som M. Thatcher, stenhård disciplin. Alla tvingades att genomgå sångprovet inför hela klassen. Detta var helt avgörande för slutbetyget. Hon tjatade jämt om de stora kompositörerna, jag kunde de flesta, pappa spelade dom flitigt hemma, men sångprovet var det som gällde. Sittande vid pianot kallade hon fram oss en och en och valde låtar själv till oss. Jag var 12 år och blev tilldelad ”Mors lilla Olle”. Det var som att stå naken där framme vid griffeltavlan. Rösten som redan var i upplösning av en begynnande pubertet blev inte bättre av låtval och det faktum att hon alltid plågade oss med höga tonarter. Precis som i kyrkan lägger man sig då en oktav under för att överhuvudtaget kunna hålla tonen någorlunda. Fröken tyckte jag låg för lågt. Jag gick inte upp. Jag fick gå ut med ett mummel att ”det där blir nog en tvåa”. Detta fick ju givetvis en enorm impact på senare sjungande!
Räddad långt senare i livet av Tom Waits kan man nu ligga hur lågt som helst. Under några tagningar i en enormt dålig och tillfällig hemmastudio kunde jag under stora besvärligheter sjunga in fyra Sinatra låtar till kompet av hela Nelson Riddle’s orkester med plattan ”Sing Along With Nelson Riddle”. Det var inte det lättaste att genomföra dessa hämndlystna tolkningar, då rösten hela tiden skar ihop i hostningar, men det genomfördes med hjälp av att dricka en skvätt champagne mellan varje strof. Det blev dock många omtagningar innan det bar hela vägen igenom.
Nu hittade jag dom fyra inspelningarna i MP3 format, kommer inte ihåg hur jag lyckades med konstycket att få dom i detta format från den gamla rullbandspelaren. Istället för att låta dom hamna i glömska totalt gjorde jag snabbt en film från sommarens hundpromenader och det blev till en tårdrypande kärleksförklaring. Tanken var hela tiden Frank Sinatras ”The summerwind”. Man minns såna dagar. En varm sommardag. Vid havet. Och som Olle Adolphsson sjunger ”… och det som det mesta handlar om, det kanske bara sker en endaste gång…”. Så är det. Har alltid drömt om att bo sådär…. vid havet… Och nu gör vi det sen 10 år. Och så här blev filmen, en helt vanlig ovanlig dag vid havet;
.
Home movie: Walking the dog. A film by Zigge Holmgren starring Annika & Shady (including two previously not released singing efforts by Zigge). Filmed in HD on location at Hällarna, Visby, Sweden July 26, 2012.
Frank Sinatra Summer Wind Lyrics
Songwriters: MERCER, JOHNNY / MAYER, HENRY / BRADTKE, HANS
The summer wind, came blowin in – from across the sea
It lingered there, so warm and fair – to walk with me
All summer long, we sang a song – and strolled on golden sand
Two sweethearts, and the summer wind
Like painted kites, those days and nights – went flyin by
The world was new, beneath a blue – umbrella sky
Then softer than, a piper man – one day it called to you
And I lost you, to the summer wind
The autumn wind, and the winter wind – have come and gone
And still the days, those lonely days – go on and on
And guess who sighs his lullabies – through nights that never end
My fickle friend, the summer wind
Låg i sängen i två nätter och såg denne otroligt vackre franske man spela Bach’s pianokonserter på den utmärkta TV-kanalen Axess, mest repetitioner, från 2008. Köpte plattan. Såg att videon fanns också. Får nöja mig med klippen på YouTube så länge på sömnlösa nätter.. ; ) Det enda jag ångrar i livet är att jag aldrig lärde mig spela piano. Jag har alltid varit avundsjuk på folk som spelar ihop, proffs. Men jag är hyfsad på tramporgeln, om jag druckit rödvin. Och det är ett tag sen… Turid tyckte iofs att jag var fantastisk på plastdunk, vit ca 25 liter, på en efterfest till Re:Orient… och det var ju inte lätt att hålla takten till hennes jojkande… två timmar säkert, hur gick det till, it’s unbegripable… Anyway, i en snutt får man se honom sitta och spela i ett litet rum vid Sacre Coeur i Paris, jag vet exakt var det är. Just bredvid min dotters hotell, dit hon snart reser. Det har vi kollat in på Google Earth där vi vandrade i Paris en natt. Allt verkar sig likt. Och Chez Chartier ligger kvar. Det gamla billiga matstället där man jämt var…
Un altro…
Bach Piano Concerto BWV 1055 A major David Fray Mvt2
No one knows anything about this presumed commercial. No data. Yet, it’s a piece of art from the new Russia. Most of the actors are probably dead. I’m most moved to see actors in old silent porn movies, they could impossibly live now… I would say it’s by the Black Sea, a luxury resort by the sea where the cream of politicians and the privileged elite were enjoying caviar and sleazy KGB sex. Notice the fence in front of the sea. ”See but not touch”. Another subtle Soviet joke. The hot Ladas arriving with the chics, the sovietic low-budget solution to the Chevrolet.
And still, it’s very touching. As I said, they are all probably dead. That song, is a hypnotic mantra. I would be able to sing it anytime if an agent just whispered the Russian word for beach ball ”??????? ????????” in my ear, making my labrador anxious… The singing would then affect my neighbour who directly would shoot his wife. We don’t know why, but this was often the case with the whole inscrutable KGB concept. It’s such a masterpiece.
Pina Bausch would have loved it, if she was still around.
What can I say. Bortom hemmets små ljud som ständigt påkallar deltagande, slammer med porslin in och ur diskmaskinen och dammsugande, kan man mellan ruinerna här i Visby ibland höra tamtam-trummor och säckpipor. De har båda en stark hypnotisk dragningskraft, man känner att man måste gå dit… likt råttorna i Hameln (om någon kan dra sig den sagan till minnes…).. En säckpipa får en att lämna allt, som det står. Man är snabbt ute på gatan och zombie-artat har man snart skannat och lokaliserat ljudet och följer det genast utan en tanke på vad man hade för händer. Nu hör man trummorna också.
Väl framme vid Helge Andsruinen har Cultus Ferox dragit loss sin medeltida rock redan när de kliver ur turnébilen. De är ordentligt förberedda och laddade…. en och annan joint har gått runt och något mer. Under festivalen hann de med att bli haffade av polisen, portade… Medeltidsveckan gillar inte svettigt läder. Oh well, deras sista konsert är fysisk, blod, svett och dårar. Så jäkla bra, hypnotisk är ett understatement… ”MR MCMULLET WILL NOW SHOW HIS PRIVATE PARTS!!”.. skriker en tjock, svettig och röd skotsk lädermedlem plötsligt, färdig för en hjärtinfarkt. Det mesta som händer i den fullspäckade ruinen runt bandet är osannolikt. Som att det bara händer en gång. Solens strålar genom röken. Det rinner blod över ryggarna på ett par av rockens fakirer, detta får de flesta rockband att blekna. Slå sönder gitarrer och kasta ut tv-apparater behövs inte här. Och de har inte ens mickar och högtalare… antagligen inget hotelrum heller.
Här är min favorit (spela på högsta volym!) – Cultus Ferox – Tamfanae
Deras plattor är svåra att få tag på, kontakta mig om du vill veta mer.
Bifogar några YouTube rullar, som ger dom någorlunda rättvisa, men man saknar LIVE-lägets TRYCK!
”This must be the best video ever recorded. I’m very very touched. I actually cried out of happiness. It certainly made my day. /…/ Some minutes later… I have been thinking about it continously. It is probably the best film ever shot. I’m out of words…”. Z.
”En eldfluga skimrade till. ’Såg du?’, ville jag säga, men jag var ensam”. (Sodapopsky)
Zegei Sodapopsky, född 1 april 1937. Mystiskt försvunnen den 28 mars 1983 under oklara omständigheter, var en rysk-amerikansk banbrytande tonsättare, pianist och dirigent. Sodapopsky är mest känd för sina fyra pianokonserter, tre symfonier och omfattande säregna produktioner runt hans stora passion – The Baloney Theorem. En särling och ensam pionjär inom denna av samtiden ofta negligerade inrikting. Senare tolkad av bl.a. Allen Ginsberg och Philip Glass.
Modern var pianolärarinna och pappa slaktare varpå han tidigt lärde sig spela allehanda instrument, ofta vardagliga föremål och verktyg och som så småningom blev en av sin tids stora virtuoser på s.k. living instruments.
Sodapopsky studerade musik vid bland annat konservatoriet i St. Petersburg och Moskva. Han flyttade till USA 1967 och återvände aldrig till sitt hemland, som dock alltid fanns närvarande i hans musik. Hans senare verk vittnar om hans ökande fascination för Choses qui se mangent, enligt många ospelbara stycken som Elégie pour Saucisses och Requiem de Macaroni Rapide. Idag har dock Sodapopsky rönt ett större intresse bland nutida minimalistiska tonsättare, och är kanske mest känd för hans triumferande Divertimenti sur une saucisse géante perdu.
Sodapopsky anses vara den siste kompositören inom den romantiska musikepoken. I hans musik återfinns starka romantiska känslosvall, en nästan obegriplig fixering vid The BaloneyTheorem som förklaring och modell över kosmos tillkomst, kontraster, tekniskt svåra passager och influenser från såväl diversiv hissmusik som avancerad punktation. Hans pianomusik är ofta tekniskt mycket krävande, exempelvis L’amore delle tre salsiccia. Sodapopsky var en tekniskt bländande pianist, men drog sig inte för att spela på s.k. containerfynd och ex.vis resväskor (!), där han med sin uttrycksfulla och patenterade Ready-Made instrumentering, och delvis säregna spelstil, framförde egna och andras verk. Hans stora händer är omtalade (kunde nå ett intervall på 13 toner).
Sequence 01, 7:28 min, 2010-12-16. Roadmovie based on Weather Observation Chaos Class II. Music: Burt Bacharach ”This Guy’s In Love With You”. Vehicle: Ford Sierra -89, heated seats. Equipment: Samsung 5731 cell phone, edited in Premiere CS5. Photo & editing: Zigge Holmgren.
Kaos. Det är alldeles för lite kaos. I en varm bil med rumpvärme och Burt Bacharach i högtalarna blir det till en njutning. Musik blir aldrig bättre än i bilen. Inte vädret heller, även om en tur med hunden på hällarna utmed havet i snöstormen, klass 2, snabbt förflyttar en någon annanstans. Det är lätt att gå upp helt i rollen som Amundsen. It’s a jungle out there. Riktigt skitväder får en att tappa minnet. Kommer att tänka på Salvador Dalí som tyckte att det var på tok för lite kaos, att folk inte ordnade fler tågurspårningar… Men det får stå för honom, jag tycker att man kan regissera sina egna små kaos lite mer raffinerat. Lite mer tillbakalutat.
”Han kom upp från tunnelbanan vid L’Enfant Plaza Station och ställde sig mot en vägg intill en papperskorg. Enligt gängse normer var han ganska oansenligt klädd; en rätt så ung vit man i jeans, en långärmad T-shirt och en Washington Nationals keps. Från en liten väska, tog han upp en fiol. Han la det öppna fiolfodralet framför sig, där han kastade ett par dollar och lite växelpengar som grundplåt, och började spela… Kan en av landets stora musiker skära genom morgondimman i Washington under rusningstid?”
Musikanten som spelade en kall januarimorgon 2007 är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer. Violinisten har spelat oavbrutet men endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt men de flesta utan att sakta in. När han slutar spela blir det tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: “Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”.
En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…Vad och hur mycket annat går vi miste om som vi inte ens märker?
